Så här med lite distans till Stockholm marathon och en oändlighet av grubblande och tanke snurr om varför jag bröt. Så har jag kommit fram till vad som gjorde att min knopp sa stopp till min kropp.

Har sen jag börja med löpning för drygt 2 år sedan varit väldigt duktig på att rent utsagt skita i vad folk säger och vad dom förväntar sig av mig. Och jag aldrig riktigt varit öppen med att berätta för folk vad som jag sikta på för tid och vad min målsättning är inför lopp, utan hållit det inombords för mig själv. Men inför Maran hade jag berättat för rättså många om vad min målsättning var, och många som pratat med mig om den och vad dom förväntat sig. I normala fall skulle det bara rinna av mig och jag skulle inte bry mig så mycket. Men inte denna gång, kände av en press på mig som jag inte känt vid andra lopp.

När jag väl tog beslutat att sluta springa var det inte mina egna tankar som flög runt i huvudet, utan det var alla andras tankar, ord och förväntningar som cirkulerade. Och jag lät mig själv påverkas av alla andra istället för att lyssna till mig själv. Men det är ju liksom bara för min egen skull jag springer! Tappar jag det och börjar springa för andras skull då har jag nog förlorat glädjen med att springa. Som Bengt Strömbro skulle säga till Job Andersson i världens bästa radioprogram Mammas nya kille ”Din kropp är din kropp och min kropp är min kropp” 

Sen jag börja med löpning för ungefär 3 år sedan så har jag alltid gillat att glida in på löptävlingar och att andra löpare har noll koll på en. Och att andra "icke löpare" inte vetat att jag varit hyfsad på att springa. Kan tilläggas att jag har inte den bästa kombon med ett rätt dåligt självförtroende och stor prestationsångest. Så jag har tyckt att det varit väldigt skönt att inte haft någon större press utifrån och att ingen haft nå koll på mig. Men nu känns det som folk mer börjar få koll på vad jag springer på för tider, och känns som folk förväntar sig att jag ska springa si och så snabbt. 

I och med detta så är det inte så att jag menar att du inte ska diskutera löpning med mig. Det är liksom det bästa samtalsämnet du kan ta upp med mig. Det här är något jag måste fortsätta att försöka ha under kontroll, men vissa saker kommer dock gå in genom ena örat och ut genom det andra. 

Det är dina egna ben du springer med inte någon annans

Fridens Liljor / Jesper


skriven av
portrait

Jesper Lundberg

Målare från Äppelbo


Klubb: Hunflens Löparsällskap

Mina discipliner
10 km Traillöpning bergslöpning Halvmaraton Maraton

Fler bloggar