Pers, 6e plats och väldigt mycket känsla.

Jag tänkte att jag skulle bjuda på en rapport från söndagens lopp, Barcelona marathon. Jag har haft en helt okej träningsperiod under vintern och tränat på känsla. Följer inga program osv eftersom jag tidigare haft problem med lite skador och onda ben. Dock har jag de tre senaste veckorna haft ont i en muskel/smalben så det har bara blivit alternativ träning. Men det kändes som att det var på bättringsvägen och att jag i alla fall skulle kunna ta mig runt banan. Jag var verkligen inställd på att detta kommer inte bli ett höjdarlopp och jag hade nästan lite ångest för att springa. Jag har höga krav på mig själv och blir besviken om jag inte presterar. Jag kände till och med en liten press från andra att jag "borde" springa bättre än sist eftersom jag ändå tränar så pass mycket. Men jag lyckades ändå vända tankarna till att det är ju för att JAG tycker det är roligt jag springer, inte för någon annans skull. Och tider är ju ändå rätt oviktiga i slutändan.

Så på söndag morgon ringde klockan 05:45 och vi tassade ner till hotellets gym för att väcka kroppen. 10 min löpband innan frukost satt fint. Sen blev det snabba kolhydrater och en promenad till start. Där träffade vi upp världens bästa ASICS FrontRunners som skulle både springa och hejja. När vi önskat varandra lycka till gick jag till startfållan för första start kl. 08:30. Jag startade pulsklockan så att den skulle vara redo även om jag nästan aldrig kollar på den under lopp. Och detta var inget undantag. Jag bestämde mig direkt för att det var känslan som fick avgöra och jag kollade inte klockan en enda gång. 
När starten gick trampade jag igång i vad jag tyckte kändes som ett lugnt och behagligt tempo. De första 10km gick nästan för fort och enkelt, chockerande nog blev jag nästan förvånad över hur tätt kilometerskyltarna dök upp. Den goa känslan fortsatte och jag sprang på eftersom det kändes lätt. Dessutom var publiken magisk och jag sprang faktiskt och skrattade bitvis över lyckan att få höra mitt namn från publiken (namnet står på nummerlappen). Jag njöt och tänkte att detta är livet, löpning alltså!

När jag fick syn på farthållarna med tiden 2:45 började jag tvivla lite på vad jag höll på med eftersom jag före loppet var ÖVERTYGAD om att jag aldrig skulle ta mig runt under 3 timmar. Men jag fortsatte springa i samma tempo. Min plan var att bara följa känslan. Jag passerade halvmaran på ca 1:22 och allt kändes frid och fröjd. Vid 26km började hjärnan säga emot lite och publikstödet började glesas ut. Jag kände mig nästan lite uttråkad. Jag fick som tur var i mig en första gel då och den gav mig ny energi. Jag hade inte med mig någon egen energi utan tog vad som bjöds. Så det blev vatten på alla stationer samt tre gels. 

Vid 30km kände jag mig lite tung och sliten och försökte springa i klungan med 2:45 farthållarna. Det kändes ändå ganska lätt och när vi passerade 32km skylten började publiken tätna igen. Precis vad jag behövde. Eftersom jag sprungit banan året innan hade jag hyfsad koll på vad som väntade och jag tänkte att oavsett vad som händer så kommer jag ju ta mig i mål, och som det verkade under tre timmar. Jag visste att jag tappat lite fart, dels på grund av trötthet men även en del motvind på sträckan längs med havet. Därefter närmade vi oss triumfbågen vilket är ett mäktigt inslag i loppet. Det är massor av publik och man springer igenom bågen och där och då bestämde jag mig för att nu jäklar är det bara att köra på de sista 5 kilometrarna. Jag lyckades hålla tempot uppe och det kändes ganska lätt igen. Vid 40km väntar en lååååång raksträcka som lutar lätt uppför. Den sista utmaningen. Jag stängde av allt, längtade efter slutspurten och tog in den underbara atmosfären. Tänkte att detta är anledningen till att jag springer. Det är värt allt slit oavsett tid. Med bara 200 meter kvar och mållinjen i sikte mår jag så himla bra och jag passerar mållinjen på tiden 2:47:43. Det är första gången jag tittar på klockan och jag känner mig så nöjd. Dessutom visar den distansen 42,8 och ett snittempo på 3:55. Min tid ger mig även en 6e placering totalt bland alla damer. 

Jag förstår inte hur jag kan springa ett så bra lopp och med en så skön känsla i över fyra mil när jag innan tvivlat så på mig själv. Och inte hade jag ont någonstans heller. Kroppen är allt bra märklig men ack så fantastisk. Jag klarade loppet och nu vill jag bara ha MER!

Foto: Thomas Pickelner

skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 30
Klubb: Terrible tuesdays
Coach: Är min egen tränare.

Mina discipliner
Friidrott Maraton 10 km Halvmaraton Traillöpning

Fler bloggar