När tid och distans är oviktigt

Vilken underbar vecka jag har haft. Tillsammans med ett gäng andra löpare har jag och Pampas travel spenderat en hel vecka i bergen. Vi har sprungit, skrattat, kämpat, svettats, ätit gott och bara njutit. Det bästa med att springa i bergen är känslan av frihet, tid och distans blir oviktigt. Att färdas framåt, uppåt och nedåt för att tillslut nå sitt slutmål genom att ha njutit på vägen är det enda som räknas. Jag är så glad över att fler förstår sig på detta och att löpning faktiskt är så mycket mer än att pausa klockan så fort man stannar till. Vi kan stå stilla och njuta av utsikten, äta matsäck eller bara prata i en kvart och klockan tickar på. Men vad gör det? Jag hade kul på vägen och två mil i bergen går inte att jämföra med två mil på flack asfalt. 

Jag säger inte att jag inte gillar att tävla och jaga tider men man måste få göra både och. Jag kan undra om vissa löpare som springer varv efter var på en löparbana, eller mil efter mil på samma asfaltsslinga vet att det finns så mycket mer att upptäcka genom att springa. Att en löprunda i bergen är ett äventyr där man också kan få utmana sina gränser. Och framför allt, skulle de klara av att inte pausa klockan för att stanna och blicka ut över bergen?


skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 30
Klubb: Terrible tuesdays
Coach: Är min egen tränare.

Mina discipliner
Friidrott Maraton 10 km Halvmaraton Traillöpning

Fler bloggar