Dålig träning, klent med motivation, låga förväntningar, minimalt med sömn, en klantig far och cykla vilse som uppvärmning ett facit på bra uppladdning?

Har känt senaste veckorna att motivation för träning har liksom dunstat och har varit inne en sån period där träningen inte blivit som jag velat. Har varit mycket annat på för en hemmansägare ifrån Dalarna. Pensla röfärg på lador och allt sånt vi håller på med här i obebyggelsen, som träningen blivit lidande för. Så kände väl dagarna innan, är det en någon idé att jag åker ner och springer. Det kan ju gå precis hur som helst, eller ja oddsen och känslan var ju att det skulle gå käpprätt åt h*lvete.

Men det vart fredag och väckarklockan ställdes på 02:00 till lördagsmorgonen, eller snarare fredagsnatt kan vi nog säga. 02:30 då skulle den gamle goa skutan gå mot huvudstaden med min far som kapten. Tanken var att jag skulle sova på vägen ner men min pappa som är en smaller-pelle utan dess like, babbla på oavbrutet i en och halvtimme. Hade sneglat på kaffetermosen bredvid mig ett bra tag, och när jag insåg att han kommer inte vara tyst en sekund. Då tog jag mig vid och slog i en rejäl kopp med kaffe och hällde i mig. Vad händer? Något som aldrig hänt det blir tyst i bilen, en hel kvart.

Väl nere ute på Lidingö skulle vi parkera bilen vid en bekant och ta cyklar vi hade med oss och cykla ner till Lidingövallen som var ungefär 4km bort. Två ociviliserade Masar drar iväg och med lite kringelkrok-cyklande hittar vi till slut fram. Väl inne på en ökänd bajamaja hör jag utifrån min far säga "Men j*vlar nu har jag tappat telefonen"

Så vi börjar cykla iväg, inser rätt snabbt att pappa mest är en börda i detta letande. Redan i dom två första svängarna, håller han på och åka fel håll och dundra in i mig och sen hamnar han rejält på efterkjälken. Så jag tar ett klokt beslut och lämnar av han med min telefon och ber han ringa konstant på sitt nummer. Så ska jag cykla som en tok efter den slingrande vägen och lyssna efter hans ringsignal som i princip skulle kunna väcka ett dövt lik. 

Jag cyklar som ni säkert lyckas räkna ut, cykla vilse ganska snabbt. Försöker desperat leta efter något jag känner igen, cyklar i alla möjliga riktningar och slingriga cykelvägar för att hitta där vi parkerat. Men till slut ger jag upp, och får syn på en skylt där det står Lidingöloppet. Så jag drar tillbaka till dit jag lämnat av min far. Och han drar ut själv på skattjakt, ute på ön. För jag fick lov att gå och hämta nummerlappen och göra klart det.

Nog om detta uppladdande och familjetragedier, skriker nog dom flesta som är sugna att höra något som är löprelaterat. Och nu ska ni äntligen få eran del av kakan! 

Vi hoppar direkt till då startskottet ekar ute på Koltorpsgärde och den rejäla massan med löpare drar iväg för att springa 15km. Och det går inte sakta, men jag försöker hålla mig cool-lugn och springa med klockan fast tryckt framför nyllet så att den inte skenar iväg i något slags sprint-tempo. Så att man inte ska bränna av allt krut på första kilometern är ju inte det smartaste draget. Mycket juniorer som startar i M22 med i startfältet och känslan var att rätt många av dom gick ut för hårt, det vill inte säga att stötarna i M50 inte var nå sämre på att blåsa på för kung och fosterland från startfållan. 

Håller mig förhållandevis rätt lugn i början (vilket kanske inte 3:16 på första kilometern visar). Men när självaste adrenalin-stimmet från startskottet lagt sig, Infinner sig den där sköna känslan, då flåset, steget och den där sköna glädjen till löpning sitter i mungiporna. Ligger i rygg på Örebro AIK löparen Fredrik Johnsson ungefär 2,5 kilometer. 

Alldeles innan vi ska passera Lidingövallen, där det är mycket folk som står och hejar på. Så går jag upp och ska hjälpa till med draghjälpen. Men inser själv att varför i hela friden ska jag gå upp och dra just här? Jag som inte alls kan kontrollera min fart när folk hejar på, nu kommer det säkert gå undan. Men faktiskt så hålls farten väldigt kontrollerad och den skenar inte alls iväg. Kan bero på att jag kanske kollade 200 gånger på klockan på dom 3-400 metrarna. Men det säger vi inget om, vi kan åtminstone låtsas som om jag blivit en lugn kontrollerad löpare.

Fredrik släpper ryggen efter ett tag och någon mer löpare som var med släpper också. Så det blir sololöpning men känner mig riktigt stark med en sån där skön känsla, och många löpare framför mig som jag ser att jag tar in på, sakta men säkert på hela tiden. Så plockar en hel del placeringar på löpande band, såna som dragit iväg i en väl optimistisk öppning. Givetvis kom dom där eländiga eller förnuftiga tankarna i huvudet, alltså är det här för fort för mig. Kommer jag tvärstumma, ligga i ett dike, gråta i fosterställning och åma mig över hur korkad jag varit. Men skakar av mig tankarna rätt snabbt och jag skubbar fram med optimist-löpning.

                                            

Till slut hänger en av dem jag springer förbi på i mitt tempo, Spårvägen löparen Archie Casteel. han ligger bakom ett tag men jag känner att jag vill ha han framför mig och få lite draghjälp. När jag sprungit solo i 3-4 kilometer, så slår av lite på tempot och låter han springa förbi. Det blir lite som ett dragspels draghjälp, ena sekunden är det 10 meter mellan oss andra sekunden lyckas jag ta mig upp i rygg. Känner att det inte gör något, jag ser till att hålla mitt eget tempo. Jag märker ju att inte han drar ifrån och vi fortsätter äta upp några löpare framför oss.

Väl i Grönstabacken med 4km så känner jag bara hur benen blir proppfulla i mjölksyra och tänker herrejesus. Nu är döden nära och kommer det här verkligen funka att springa med dom är skånkarna. Men efter ett tag så släpper all mjölksyra fantastiskt nog och benen funkar igen. Så vart det lite i varenda uppförsbacke framöver. Men med tanken att målet var nära så gick det att plåga den stackars kroppen rätt bra.

Archie försöker att vinka fram mig, för han som han berätta efteråt att han trodde jag var starkare än han och ville förbi. Men så var verkligen inte fallet, jag låg på för kung och foster land med lyckades inte komma upp i rygg på han något mer. Försökte verkligen kämpa mig ikapp sista 500 meterna men han var för stark och gled iväg till ett omöjligt läge på spurten. Har aldrig fått varit med om en riktigt spurtuppgörelse, något jag skulle vilja testa på. Men får ha med det i tröst att det troligtvis var den bästa spurten jag någonsin gjort, då spurt-tempot peakade på 2:25 fart med mjölsyre-stinna ben.

                                                

Springer in på tiden 53:40 och en elfteplats i MK15 och en bonus är att man lyckades hålla alla 50+ grabbarna bakom sig. Dock var det med nöp och näppe när han som vann var ca 200 meter bakom mig. Han fick dock ett tröstpris då kameran vinklades på han istället för mig och en krans fick han runt nacken och säkert en varm och go kram av kranskullan. Så han hänger nog inte läpp för att jag var före över mållinjen.

Själv fick jag åtminstone en silvermedalj runt halsen, en halv banan i magen, en knuff upp i motivationen och skjuts hem till dalarna av min far.

                                                

För er som har funderat, undrat och grubblat över hur det gick för farsgubben med mobilen, under allt läsande. Så kan jag glädjande meddela att han hittade den. Givetvis cyklade han också vilse. Men efter många om och men hittade han till bilen, där den trillat ur dom slappa mjukisbyxorna redan innan cykelfärden börjat. 

Slutet gott allting gott inte ett öga torrt! 

skriven av
portrait

Jesper Lundberg

Målare från Äppelbo


Klubb: Hunflens Löparsällskap

Mina discipliner
10 km Traillöpning bergslöpning Halvmaraton Maraton

Fler bloggar