Man måste inte prestera jämt!

Ja nu börjar det trots allt hända saker! Jag har gjort små framsteg efter att ha kört på med rehabövningar några veckor. Orsaken till skadan är antagligen för mycket slirande på snö och is i början av december och därav en överbelastning i "skräddarmuskeln" i vänster lår. Det har varit en blandning av stretchövningar och styrka för att få muskeln på banan igen. Och hör och häpna, IDAG sprang jag lite. Dock bara ca 15 min och ganska långsamt och med en lutning på ca 5% på bandet. Men ändå, JAG SPRANG! 

Det kändes lite men gjorde absolut inte ont. Och känningarna försvann så fort jag klev av bandet. Alltså blir det inte värre av att springa lite. Men vad händer då i huvudet när jag ska ställa mig på bandet? Jo, jag känner att jag måste prestera. Alltså att jag får lite ångest av att jag dels inte kommer springa så fort på bandet och definitivt inte länge (i min värld). Jag bryr mig inte alls om tempo, distans eller tid när jag ser någon annan springa. Då tänker jag oftast bara att de är grymma som springer och tränar. Eller möjligen att jag blir lite avundsjuk när jag själv inte får springa... 

Jag springer alltså på bandet och den största tanken i huvudet är "vad tänker de andra om mig nu!?". Tycker de att jag är långsam, tänker de att "oj, det var ett kort träningspass!" eller att jag är lat som inte ökar tempot osv. Ja, det är galet att tänka så men jag kan liksom inte borsta bort de tankarna helt även om jag försöker. För det är ju bara löjligt att ställa prestationskrav på sig själv för att man tror att andra bryr sig när de i själva verket antagligen inte ens lagt märke till att jag springer på bandet bredvid.  Nej fy, nu slänger jag bort dessa dumma idéer och är glaaaad för att jag faktiskt har sprungit! HURRA!

skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 30
Klubb: Terrible tuesdays
Coach: Är min egen tränare.

Mina discipliner
Friidrott Maraton 10 km Halvmaraton Traillöpning

Fler bloggar