DELA
Att kunna springa har inte alltid varit en självklarhet i mitt liv, för nästan exakt 10 år sedan var min känsla att det var betydligt större chans att vinna 1 miljon på lotto än att jag någonsin skulle kunna ta ett löpsteg igen.

Då levde jag ett helt annorlunda liv där min vardag bestod av plågsamma ledsmärtor och feber mer eller mindre dagligen. Att ta mig upp ur sängen på morgonen och gå på toa kunde ta mig närmare 40 minuter pga smärtorna en dålig dag medan en bra dag kanske det tog 10 minuter, då kan jag även tillägga att toaletten låg precis bredvid sovrummet och det var inte många meter att gå. Pga min inaktivitet som smärtan bidrog med gick jag även upp i vikt och inte lite heller, närmare 60 kg. Att kunna ta ett löpsteg i detta skick jag befann mig i fanns inte på världskartan, jag kunde ju inte ens ta mig uppför en trappa. 

"Då kändes det som att det var större chans att jag skulle vinna 1 miljon på lotto än att någonsin kunna ta ett löpsteg igen.."

Jag gick till läkaren ett flertal gånger och till sist sa hen till mig att det inte fanns något mer att göra för mig, att jag förmodligen bara inbillade mig all smärta pga psykisk ohälsa. Hen hade inget bra svar heller på vad jag skulle göra åt saken, utan gav bara förslaget att jag får lära mig att leva med det då det förmodligen kommer gå över av sig själv.. Detta var droppen för mig och jag gick in i en djup depression. Jag började isolera mig allt mer och mer från sociala sammanhang och att bara ta sig till affären för att handla mat blev väldigt både fysiskt men också psykiskt. Till slut nådde jag till den punkt där jag inte såg någon framtid och jag stod i valet att antingen ta mitt liv eller starta ett nytt.

Bilderna ovan är tagna för 10 år sedan...

Jag valde det sistnämnda, att starta ett nytt! Valde jag detta kunde jag alltid ta till den andra planen om det sket sig, men det går ju inte att vakna till liv igen om man redan förlorat det en gång så att säga.

Det var också här jag började drömma om att kunna springa igen och framförallt röra kroppen obehindrat utan smärta. För att lyckas nå mitt mål behövde jag hjälp, så jag sökte mig åter igen till vården men denna gången efter en rekommendation till en specifik läkare. När jag skulle på min bokade tid hos läkaren var jag riktigt riktigt nervös, jag visste inte hur jag skulle reagera om jag skulle få ett negativt besked till. Eller jag var nog snarare rädd för hur jag skulle reagera!

Hur som helst så var jag orolig helt i onödan, det krävdes bara några minuter för läkaren att konstatera att jag hade någon form av reumatisk sjukdom och att jag var i akut behov att behandlings- och rehabiliteringsplan. Upplägget bestod av tre delar: Medicinering, sjukgymnastik och samtalsterapi (KBT). Målet var att skapa en hållbar vardag för mig där jag kunde göra alla vardagssysslor en tjej i min ålder ska kunna klara av.

Allt gick jättebra, lite för bra tyckte jag och ju närmare målet jag kom desto mer panik fick jag. Vad ska hända sedan när jag ska klara mig själv? En kväll fick jag ett bakslag och tröståt 1 liter glass (något jag inte gjort på flera månader då). Detta gjorde att jag ville kompensera mitt snedsteg med träning, men eftersom det var så sent på kvällen var inte gymmet öppet längre. Då tänkte jag att jag får gå en Power-Walk istället då jag hört att det ska vara bra.

Sagt och gjort, jag snörade på mig mina gamla gympaskor från högstadiet och begav mig ut på en PW. Dock var det ju som sagt sent och bäcksvart. Jag är extremt mörkrädd och tyckte att någon flåsade mig i nacken hela tiden. Då provade jag att jogga några steg och det kändes mycket bättre att höra mitt egna flås istället. Några steg blev till några lyktstolpar och jag började bli glatt överraskad över att jag inte var trött än utan orkade faktiskt fortsätta. Vilket jag också gjorde, hela 2 km joggade jag utan att stanna!!! Mina tankar for runt i huvudet i form av: ”Herregud, var är det som händer? Jag kan springa!?!”. För nästan exakt 4 månader innan var det helt omöjligt och större chans att vinna 1 miljon på Lotto i min värld. Jag kände mig SÅ glad! Överlycklig och fylld med endorfiner! 

"JAG KAN SPRINGA!!"

Ganska snabbt började jag fantisera om känslan av att få en medalj, jag hade ju aldrig fått någon och det hade varit så kul att få. Jag tänkte på vilka löparlopp det fanns och hade hört talas om Vårruset, dock trodde jag att det bara var för elittränande människor men när jag googlade på det verkade vem som helst kunna delta. Loppet är 5 km och är om 2 månader och jag kände att det var på tok för nära i tid men allt eftersom dagarna gick så började tankarna ändras. 2 km är ju nästan hälften av 5 km, jag skulle ju kunna växla mellan att gå och springa så skulle jag ta mig igenom loppet! Risken om jag väntade var ju att jag var tillbaka på ruta 1 om ett år.

Sagt och gjort, jag anmälde mig! Tanken var att jag skulle växla mellan att gå och springa. Jag fortsatte att träna lite löpning några gånger i veckan och när loppdagen väl kom, ja då sprang jag hela 5 km utan att stanna! Jag var så lycklig av så många anledningar!

  1. Jag har precis sprungit hela 5 km utan att stanna! 6 månader tidigare så var det inte ens tänkbart.
  2. Idag trotsade jag min sociala fobi och tillbringade nästan 1h bland flera tusen människor runt omkring mig!
  3. Jag visste att från och med idag skulle jag aldrig behöva oroa mig för att hamna på ruta 1 igen för nu har jag hittat min grej, nämligen löpning!

Efter detta lopp har jag fortsatt att springa och idag är löpning min största passion, jag älskar känslan av att kunna röra min kropp i frihet! Jag har också lärt mig att vara glad/tacksam över att ha en frisk/hälsosam kropp, något jag tidigare i mitt liv tagit för givet. Löpning betyder så mycket mer för mig än att bara kunna ta ett löpsteg, det ger mig en frihetskänsla och framförallt så håller den mig symtomfri från min reumatiska sjukdom. Löpning har helt enkelt förändrat mitt liv!

Jag har även ett livsprojekt om att springa 50 olika maraton före 50 år fyllda. Det är mitt sätt att se och uppleva världen. Jag är nu uppe i hela 10 olika maraton och 19 September springer jag mitt 11 i Göteborg, Göteborgsvarvet marathon 2021. Jag hoppas bara att Covid-19 inte sätter stopp för det!

skriven av
portrait

Emma Blomqvist

Personlig Tränare / massör från Forshaga

Åldersgrupp: 31

Klubb: i2 if Karlstad Triathlon

MINA DISCIPLINER
triathlon, långdistans Maraton
MINA DISCIPLINER
long_distance_triathlon marathon