Hårdaste och tuffaste utmaningen att ta an så här tätt inpå, men det va precis va hjärnan begärde från kroppen och det var exakt va kroppen ville för att ta revansch och komma på banan igen!!

Innan jag börjar berätta om loppet och hur det går till historien som en av det tuffaste och mest episka loppen jag deltagit i, jag ville backa tillbaka bandet några veckor innan KIA Fjällmaraton och mer exakt till helgen jag fick besked att jag hade blivit infekterad av COVID-19 (Delta varianten). 

Jag ville berätta och va öppen med det, inte för att få några sympatier, utan jag ville sätta saker och ting i perspektiv och därmed uppmärksamma att ibland tar vi vår välbefinnande och hälsa för givet och det är nästan alltid när balansen rubbas i ekvationen, det är då vi inser hur viktigt och hur lyckligt lottade vi är att kunna vara friska för att träna, idrotta, springa, cykla (...) och utföra alla aktiviteterna vi tycker om. För det är jag evig tacksam, ännu mera tacksam nu efter COVID när man vet att många har inte varit lika tursamma som jag att få komma tillbaka till full sving med träning och livet...

Vikten av motivation

Jag hade inför säsongen 2021 stora mål gällande träning och tävling trots mycket osäkerhet kring event och arrangemang under pandemins framfart. Bland annat siktade jag på Brand-sm i halvmaraton (Göteborgs varvet) och andra tävlingar med högt uppsatta mål. 

Direkt efter Covid infektionen (grova symptom) och med facit i hand, bestämde jag mig tillsammans med coachen att lägga ner all "tävling" från träningsschema, oavsett hur min kropp skulle återhämta sig, och därmed koncentrera mig att ta tiden och ge kroppen möjlighet att återhämta sig och bygga upp kondition och uthållighet som uppenbarligen följde en nedgående trend under ett par veckor. Beslutet att lägga ner tävlingsinställning var jobbig att ta men nödvändigt att genomföra. 

Nedstämdhet hängde med ett par dagar och motivationen var körd i botten, det var därför viktigt för mig att hitta ett sätt att komma ur den negativa mindsetet och hitta något som kunde motivera och driva mig framåt. Hjärnan och huvudet ville framåt men det var högst osäkert att kroppen ville samarbeta. I en stund kändes allt hopplöst men ju mer dagarna gick så började jag känna mig starkare. Frågan jag ställde till mig själv: "Vad behöver jag göra för att saker och ting bör röra sig åt rätt riktning?" Vad jag än vred och vände på det, det slutade med att få komma tillbaka till träning var det viktigaste både för sinnet och det kroppsliga. "Men om jag kör med olika tävlingar och tar bort 'tävlings' och tid/resultats förväntningar skulle det kännas bättre? Uppenbarligen lockades jag va idén att vara med på olika event men släppa på alla förväntningar och därmed koncentrera mig på: Att dels ge mig själv en anledning att träna samtidigt inte pressa min kropp mer än nödvändigt och på så sätt ge den tiden den behöver för att bygga upp sig igen samtidigt får den en anledningen att vara ute i den miljön den trivs bäst i  - Win Win. 

Tävling utan 'tävling'

Ett samtal från David Lenneman (räddaren i nöden), som i övrigt utan att vara allt för subjektiv, besitter de bästa lagkaptenens egenskaper man kan ha i ett team. Han visste exakt vad jag behövde, en utmaning och ett äventyr som kan väcka mina sinnen till liv igen och ge mig en ny tändning och motivation. Jag tror att han visste att jag skulle tacka JA innan han tog upp luren och ringde för att fråga om jag vill hänga mig till Åre och KIA fjällmaraton :). Med den bakgrunden jag har och hans träningsplanering inför Berlin maraton kom vi överens om Racing Plan: " Att ha roligt, njuta av naturen och ta det som ett långt pass inför kommande utmaningar". Underbar plan och för första gången, kändes det så skönt att släppa på alla krav på tid, placering och prestige och enbart köra för att komma i mål. Hur blev det på tävlingsdagen tror ni? Ja, inte så lätt att följa tävlingsplanen alltid, och så det är så jäkla lätt att dras med i hypet och adrenalinet. 

Ironman vs Fjällmaraton: Vem vinner?

Ok, jag vill inte leva på gamla meriter eller vad jag har åstadkommit innan. Men i ärlighetens namn, jag har varken ställt krav eller skapat förväntningar inför loppet. Jag hade knappt tittat på banprofilen, visste dock att det är ett par tusen höjdmeter och några tuffa backar. Jag övertalade mig själv:" Hur svårt kan det va liksom, ta det lugnt uppför och rulla med utför, simpelt!" Ehmmm, japp. Jag t.o.m sa till David " Äsh, vi tar det lugnt och kör 6/6:30 tempo" he he, eheeem. 


Överskattat min förmåga? Underskattat banan svårighet?
Jag tror både och, samtidigt som jag missbedömde hur stark David Lenneman är. Sjukt!! Det va hans fin-rakade mörka ben och hans rygg jag såg på nästan hela loppet. Kraften var med han på dagen. 


Vi startade tillsammans och tänkte gå i mål tillsammans och allt började bra. Jag kände mig stark och pulsen och energin var på topp. Tillsammans sprang vi uppför första långa backen på 8 km och väl vid toppen tänkte jag att det här blir en bra dag. Tempot var fint och humöret var på topp. När första utförslöpan kom tänkte jag dra nytta av mina mediokra trail kunskaper och släppa nedför. I början kändes det bra, men väl ett par kilometrar in i den tekniska utförslöpning kände jag hur sura mina lår och ben var. " Äsh, det är bara att köra". Samtidigt som David fortsatte dra så började det roliga långsamt förvandlas till smärta och lidande. Men vad hände? Vi som skulle ta det lugnt. Jo det var lugnt, det var så lugnt att David faktiskt fick vänta på mig ett par gånger. Redan vid första vätskestationen började hjärnspökarna knacka på dörren. Jag tänkte "hur i Hel**te ska jag orka springa 26 km till om det redan gör så jäkla ont?" Vi försökte hålla humöret uppe, spelade in några klipp på kamera och tog några foto för att vilseleda hjärna från var som vänta skall. Jag sa till David, att ge upp är inget alternativ och försökte påminna mig själv att jag faktiskt har varit med om värre, och att jag har härdat ut värre bataljer i tävlingssammanhang. "Kom igen din jävla mes, du är en Ironman, kötta för fan!"
2:45 timmar in i loppet kom bongen, väggen, gropen, laktaten,... You name it! Men som sagt jag hade redan bestämt mig att genomföra loppet, om än krypande på alla fyra. Jag var verkligen i Hurt Locker och jag säger det utan att skämmas eller att det överdrivas. Jag frös på fjället, svettades vi dalarna, samlade på mig vätska, drack dåligt, åt dåligt! Misstagen var många. Amatör misstagen! 

David var verkligen en klippa, stöttade, väntade på mig som en lagkompis skall göra. Han sa något till mig som jag uppfattade "ehhm, du ser undernärd ut" he he han ska faktiskt inte så det var bara brist på näring som gjorde att mina hjärna uppfattade det så! Han har rätt så klart, han är ju hur pigg och energisk som helst. Jag övertalade honom att köra på om han har en bra dag och lämna mig här och så ses vi vi mållinjen. Han vägrade först och då fick jag härliga vibbar från alla krig-filmer jag tittat på " leave no man behind" känslor. Det var krig!! Anyway, när han insåg att det inte var hållbart längre så släppte han lite åt gången, 20 meter blev 100 och 100 blev 200 och so on! 
För att inte prata om hur tuff terrängen var som verkligen överrumplade mig, jag började längta till asfalt. Jag som alltid älskade trail och springa i skogen, började drömma om att springa på vägen igen. Det här var nåt annat minsan. Att springa på obanad puckelpist med sunkig mossa som underlag efter en tuff stigning och utförslöpning, tänk på det ni! speciellt när man har inga pigga ben att tillgå. 

Landskapet som hjälpmedel 

Trots smärta, banans obamhärtighet och formen som lyste med sin frånvaro det var ändå miljön och landskapet som lyfte mig fram till mållinjen. Genom smärta jag njöt av vida utsikterna med bergstoppar och moln. Genom skriket över syret kunde jag känna fjället friska luft transporteras genom mina lungor ut till mina trötta muskler. Genom banans svåra terräng kunde jag stanna upp, dricka rätt ut från en rinnande fjällsbäck och plocka bär och hjortron från vad jorden ger. 

Banan var en prövning. Efter så mycket uppehåll från riktiga tävling, och efter man har kört en del virtuella lopp, detta loppet var en riktigt revansch för livet. Trots att min kropp var död, så har jag aldrig känt mig mer levande.

Över mållinjen som Finisher 

Så gött att komma i mål! känslan är obeskrivlig. Det liknar inget annat, trots alla lopp man har kört. Nya smärtnivåer, nya kunskaper om sig själv, och nya tröskelnivå nåddes. En revansch och ett firande för att man lever, mår bra och kan uppleva det här tillsammans med vänner. Jag kommer aldrig att ta något sådant för givet, ever!!

En prestation, en medalj, en kram, ett leende, en varm soppa, en vlogg, en öl, en vän och en natur då är man fulländad. Min sjäääääl :)  


skriven av
portrait

Mikko Mallo

Brandman från Sölvesborg

Åldersgrupp: AG 30-35
Klubb: Ryssbergets IK, Karlshamns triathlon klubb

Mina discipliner
Maraton Traillöpning Triathlon Halvmaraton

Fler bloggar