Jag vill ju bara springa.

Jag var under helgen på en tävlingsresa till Spanska Alquezar som ligger i låga Pyrenéerena. En otroligt vacker by, omgiven av berg, vinodlingar och mandelträd. Jag har varit här innan på träningsresa och sprungit många fina turer. Det är tuff terräng och branta sluttningar och alldeles, alldeles underbart att springa i. Så med en förkylning (men skadefri) åkte jag åter till Alquezar för att springa ett välkänt traillopp kallat Ultra trail Guara Somontano (UTGS). Mest kända är de för den långa distansen på 100km som i år firade tio år. De erbjuder även distanserna 52, 38 samt 14km. Jag skulle springa 38km och få njuta av totalt 2000 höjdmeter.  Ju närmre avresedag vi kom, desto mer säker blev jag på att den där förkylningen skulle hinna försvinna. Jag menar, nu var det ÄNTLIGEN min tur att få springa ett lopp. Senast jag tävlade var i början av juni då jag sprang Stockholm maraton. Så ni kan ju gissa om jag kände att det var dags. Inga skadekänningar och jag hade hunnit springa på bra ett par veckor, jag var laddad med andra ord.

Kvällen innan loppet kände jag mig fortfarande rätt krasslig med rinnig näsa och en trötthet i kroppen. Min hjärna började inse att det nog inte skulle gå att starta. Men hjärtat ville något helt annat. Jag förberedde ändå utrustningen för att kunna starta, nålade fast nummerlappen, fyllde löparryggan med vatten, energi osv. Ja ni fattar.  Löparna som skulle springa 100 och 52km drog iväg redan kl 06 på morgonen i mörkret men jag hoppade över att heja på de startande i hopp om att lite extra sömn inför mitt eget lopp skulle göra susen. Jag klädde på mig tävlingskläderna och drack lite kaffe men kände där och då att det är ingen idé att försöka lura mig själv. Jag kommer inte kunna starta i loppet helt enkelt. Med den insikten gick jag tillbaka upp på mitt hotellrum, rev av nummerlappen och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade verkligen längtat efter att få springa ett lopp igen efter alla dessa månader med skador, förkylning och hjärnskakning. Jag tänkte att nu kan det ju inte vara möjligt att jag missar ett lopp till efter allt oflyt. Men jodå.  Efter att ha snyftat klart på rummet tog jag mig till starten för att se när de andra tävlande på 38km drog iväg men så fort jag kom fram och såg alla laddade löpare, ni vet den där spänningen man nästan kan ta på, så brast det igen. Tårarna började rinna och jag fick gå därifrån. Jag satte mig på en bänk med en häpnadsväckande utsikt. Berg, dalar, vinfält, solen på väg upp. Magiskt men tragiskt. Det må verka som en småsak och barnsligt att gråta över men jag tror att alla motgångar under sommaren bara samlats på hög och nu blev detta droppen som rann över. Och visst är det väl okej att få känna så ibland? Det var inte det att jag missunnade någon annan att få springa. Jag vet ju hur fantastiskt kul det är att få tävla och det var nog det som gjorde det extra jobbigt. Att vara på plats och se alla löpare blev som ett slag i ansiktet. Nu är jag hemma i Sverige igen och försöker bli helt fri från förkylningen och hitta tillbaka till motivationen. Jag kan ju också erkänn att det första jag gjorde när tårarna var slut var att googla upp framtida lopp. Jag vill ha något att träna för och se fram emot. Jag tror ni förstår. och NU vänder det, Nu är det slut på motgångar. 

skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 30
Klubb: Terrible tuesdays
Coach: Är min egen tränare.

Mina discipliner
Friidrott Maraton 10 km Halvmaraton Traillöpning

Fler bloggar