6 sekunder snabbare är kanske inte egentligen så mycket snabbare. Men i huvudet och på pappret så kan det framstå som en hel minut.

Under Uppsala Muscle Centrum Indoor games för ungefär en månad sen gjorde jag min debut på bana och 3000m. Hade sprungit på "gummi-löpar-bana" en gång tidigare under ett besök på Bosön nu i vintras. Då var även första gången jag satte tassade runt i ett par spikskor.

Väl i Uppsala så var det väl rätt nervöst och spänt vad som väntade. Tankarna hade snurrat om hur ont och jävligt det skulle vara att snurra dom där 15 varven på den 200m långa banan. Hade väl en liten tanke att försöka springa sub 9 men inte direkt något mål uppsatt mot det. Hade liksom på känn när vaderna inte fått någon "härdnings-träning" (springa på hårda underlag) att dom skulle stumma. Fanns väldigt bra ryggar att gå på för att kunna få hjälp att fixa det åtminstone. 

Men det vart liksom som jag förutspått, någonstans mitt i loppet så vart vaderna som tegelstenar och 3 minuters farten var ett minne blott. Motivationen tynade av lite och sprang in på 9:12, ingen tid jag egentligen var supernöjd med. Men ändå en helt okej premiär med tanke på att träningen i vaderna inte fanns där för att springa bättre just den dagen. 

Har även sett på någon filmsnutt därifrån och känner att det är riktigt katastrofalt spänd i axlar och armar jag var under loppet. Troligtvis anspänning och nerver som satt sig där uppe. Men lärde mig en hel del i debuten för att kunna ta mig under 9 minuter. Det måste härdas vader och jag kan fasiken inte springa som om jag vore steloprerad från naveln och uppåt.

Så nu skulle det härdas vader var det tänkt. Så efter loppet så undersökte jag möjligheten om det fanns något supersalt eller någon annan is och snösmältnings metod. Jag hittade på något slags megasuperbra salt och gjorde ett tappert försök att få till en liten "asfalts-stig", men insåg att det skulle liksom ta upp all min vakna tid för att det skulle kunna funka typ skapligt halvbra. Kan tilläggas att jag bor i Dalarna och att asfalt och andra sorters hårda halkfria underlag ej existerar förens i maj och att jag har 13mil till närmaste inomhushall. 

Sen slog det mig, att höra mig för med ett företag som heter Västerdala träkomponenter. Om jag skulle kunna få springa under taket av deras virkesförråd, där det är snö och isfritt. Och tusen tack till dem för att jag fick tillåtelse att göra det. 

Så en dag i veckan är jag där och har möjlighet att härda mina vader och trycka rätt hårda intervaller utan snö och elände.

För ungefär en vecka sen var det dax för mitt andra försök på 3000m. Då det var inomhus DM i Falun på Lugnet, känd i Sverige som den inomhus hall med sämst luft. Och kan bara instämma, efter loppet börja det hostas och klia i halsen hela kvällen.

Visste liksom innan att det brukar vara hemskt dålig uppsluting, men det dök upp åtminstone 5 tappra själar med mig själv inräknat. Visste väl att jag skulle få lov att behöva få springa själv hela loppet och inte skulle få någon draghjälp. När ingen av mina jämbördiga "masar" dök upp denna kväll.

Har fått lärt mig av att läsa runt att springa med klocka på bana, är ofantligt amatörmässigt. Så den hade jag givetvis lämnat hemma för att låtsas att jag är sjukt rutinerad och har varit med i gemet ett bra tag. Sen brukar det ju stå ett fint klockur när man varvar man kan se tänkte jag. Men det stod tyvärr inge tidtagning där. Men det var två stycken där som skulle kolla våra tider, och vi skulle få tid varje kilometer åtminstone. 

Så starten går och det är en riktigt bra känsla i kroppen, en sån där lagom anspänning i axlar och armar. Klockar första kilometern på 2:58 och det känns riktigt bra i vaderna och fokuserar hela tiden på att inte ha någon onödig spänning i armar och axlar. Känslan är att det går lika fort nästa kilometer men då får jag höra tiden 6:06 och tänker att sub 9:00 är rökt, vilket kändes synd för det var inte alls så att jag var helt döslut här. Men någon 2:52 kilometer satt ju inte direkt min kropp inne på.

Den stora frågan var nu som snurrade runt i mitt huvud, när törs jag börja spurta. Ska jag öka rejält med 3 varv kvar? tar jag mig i mål då? Men när det var två varv kvar vart det en liten tempoökning och sen avslutning med ett varv snabbt. Då kände jag liksom att jag hade nog kunnat trycka 3 sista för det fanns mycket kvar i kroppen som ville ut. 

9:05 stanna klockuret på, kände liksom direkt efteråt att jag hade nog fasiken fixat sub 9 om jag hade fått varvtider. Eller om jag nu inte varit så dum och lämnat klockan hemma. 

Det här med att jag närmar mig sub 9 (3:00 tempo) på 3000m har blivit en liten ögonöppnare för mig. Har alltid tänkt att sub 15 på 5km och sub 30 på 10km är riktigt bra tider, det är först då man är bra på löpning. Jag har vad jag själv skulle kalla rätt god självinsikt, kanske till och med för god i vissa fall. Och har tänkt förut att dom tiderna kommer ju jag aldrig ta mig ner på. Det är ultralöpning jag ska syssla med för att ta mig ifrån att vara en medioker löpare. 

Men min insikt nu när jag närmare mig att få nummer 8 först på mitt 3000m pb. Så är det liksom "bara" 2 kilometer till i den farten, så är jag under 15 minuter på 5km. Så har jag fått en väldigt bra framtidstro och att göra sub 15 på 5000 eller 5km är ju inte längre som att sikta mot stjärnorna. 

Så just nu längtar jag och ser mest framemot sommaren, då det ska bli kul att se vad jag kan göra med tanke på att jag inte anser mig att vara i någon god form alls på dessa 3000m loppen.

Fridens Liljor / Jesper Lundberg

skriven av
portrait

Jesper Lundberg

Målare från Äppelbo


Klubb: Hunflens Löparsällskap

Mina discipliner
10 km Traillöpning bergslöpning Halvmaraton Maraton

Fler bloggar