Att springa på hemmaplan är ändå något speciellt!

I onsdags var det dags för lopp igen. Vårruset i Karlstad stod på agendan, en riktig löparfest med underbar stämning varje år. Dessutom brukar det locka över 6000 tjejer så stämningen var på topp. Jag var först lite osäker på om jag skulle starta eftersom det bara var tre dagar mellan det och Göteborgsvarvet. Eller jag visste nog att jag inte skulle kunna stå emot att starta eftersom det är så himla kul att springa hemma i Karlstad. Så jag cyklade till starten direkt från jobbet och värmde upp, pratade med andra löparkompisar. Trots att jag inte hade några jättestora förhoppningar om pigga ben blev jag plötsligt väldigt nervös. Det där behagligt obehagliga pirret innan start. När det var några minuter till start ställde jag mig på plats och sen bar det iväg. Jag startade klockan som vanligt på lopp men struntade i att kolla på den. Drog iväg ganska snabbt och fick en ledning. Det kändes okej men benen var något slitna efter lördagens halvmara. Jag tänkte att det är ju i alla fall "bara" fem kilometer så nu jäklar är det bara att bita ihop. Jag var osäker på hur långt bakom mina medtävlande var så jag vågade inte släppa efter en sekund, jag kände mig jagad! Kilometerna passerades en efter en och vid fyra var jag trött men jag kunde ju inte låta allt slit den första biten gå till spillo så jag kämpade mig i mål på 17:25 och vann loppet. En mental seger som var SÅ skön. Efter en period med skador kände jag att jag äntligen var på väg tillbaka och jag var supernöjd och glad. Dessutom kan jag inte nog tacka alla som hejade på mig. Att få höra mitt namn längs banan, före loppet och alla grattis efteråt betyder jättemycket. Jag blir varm i hjärtat av alla fina människor. TACK!

Som lite grädde på moset kan jag berätta en lite lustig (eller olustig) sak som hände förra veckan. Jag stod i köket hemma och skulle rycka bort en grej från ett lock. Och med maximal kraft och otur for min knytnäve tillbaka och träffar rätt i bröstet och även revbenet. Som tydligen får en spricka! Jag kände inte av det särskilt mycket de första dagarna men nu minsann kommer det en liten smärta smygande. Värst är det att sova eftersom jag vaknar varje gång jag vrider mig. Vilken jäkla tur att jag inte slog mig i benet, för springa kan jag i alla fall ;)

Nu ska benen få vila från tävling ett litet tag åtminstone. Inget lopp är inbokat så det kan bli precis när och vart som helst. Till dess blir det mycket njutlöpning och planering av ett litet löparäventyr jaga ska anordna i vackraste Dalsland. Håll utkik ;)

skriven av
portrait

Sofie Nelsson

Kommunikatör och löpcoach från Karlstad

Åldersgrupp: 30
Klubb: Terrible tuesdays
Coach: Är min egen tränare.

Mina discipliner
Friidrott Maraton 10 km Halvmaraton Traillöpning

Fler bloggar